Februari

Humöret går upp och ner. Tankarna in och ut.
Vissa dagar är betydligt bättre än andra.
Lägsta nivån är i alla fall betydligt högre nu för tiden och det var längesedan det kändes sådär helt hopplöst.

Det är extremt mycket jobb för tillfället, med tanke på att vi blivit av med vår chef. Vi fyra tjejer som är fastanställda delar tillsvidare på chefsjobbet.
Kul och smickrande med ett sådant förtroende, men det är definitivt krävande också. Arbetsdagarna går för det mesta i 110.

Är så glad att jag även hittat tillbaka till min glädje att träna. Hänger på gymmet mer eller mindre varenda dag. Idag unnade jag mig dock vilodag för första gången på länge. Efter 8 km löpning i lördag, 16 km löpning i söndags, Functional moves i måndags och ett cykelpass igår så är mina ben mer än tacksamma över det.

Småtittar på fotbollen, Sverige - Argentina, men det var ju inte en allt för spännande match kanske.

Imorse bokade jag även biljetter till Gyllene Tider i sommar. Jag, Hanna och Sofie ska gå, precis som sist de hade turné. Herrgud, kan inte fatta att det redan är nio år sedan!

Om insikt

De senaste månaderna har jag helt glömt bort att jag ens har en blogg.

Slutet av 2012 var riktigt, riktigt jobbigt för mig. Som man kanske förstått under tidigare inlägg har jag egentligen inte mått bra på hela hösten, men på något sätt så eskalerade det hela kring jul och nyår.

Häromdagen gick jag in här och läste mina egna inlägg, och fastnade framförallt på inlägget från den 5 oktober. Där skriver jag om "en väldigt fin vän" som lärde mig mycket nyttiga tankesätt. Den där fina vännen har jag tyvärr inte kvar idag, och det var bland annat det som gjorde slutet av förra året så tungt. Men ända tills jag läste det där inlägget så levde jag i tron om att jag var lyckligast i världen när jag hade honom. Det var en illusion, en efterkonstruktion. Inlägget är skrivet den 5 oktober. Det datumet infaller under den period som jag ser som den bästa av tiden vi hade tillsammans. Och det här datumet har jag skrivit, svart på vitt, "jag kan fortfarande inte säga att jag är lycklig".

När jag tänker på det här blir det så tydligt. Det är självklart att det inte kunde fungera mellan oss. Om man inte är lycklig i sig själv, hur ska man då någonsin kunna göra en annan människa lycklig?

Att jag förstår gör inte att det känns mindre. Även om jag inser att det aldrig skulle ha funkat så länge jag inte mådde bra så känns det fortfarande som en stor förlust, för den här fina vännen lärde mig extremt mycket saker som jag alltid kommer ha med mig.

If it makes you happy

Egentligen är det kanske precis så enkelt.

Men varför ska det vara så svårt att leva efter detta då?

With every goodbye..

After a while you learn the subtle difference
Between holding a hand and chaining a soul
And you learn that love doesn't mean security,

And you begin to learn that kisses aren't contracts
And presents aren't promises. 
And you begin to accept your defeats
With your head up and your eyes open,
With the grace of an adult, not the grief of a child.

And you learn to build all your roads on today,
Because tomorrow's ground is too uncertain.
And futures have a way of falling down in mid-flight.

After a while you learn that even sunshine
Burns if you get too much.
So you plant your own garden and decorate
Your own soul, instead of waiting
For someone to bring you flowers

And you learn that you really can endure...
That you really are strong,
And you really do have worth
And you learn and learn and learn.
With every goodbye you learn.

Om att sakna..

Ibland saknar jag det något helt obeskrivligt mycket...

Om att se framåt

Mitt liv har ungefär sedan jag skrev det senaste inlägget varit både uppochner och in och ut (eller ut och in om ni hellre vill det). Trots att jag gjort en hel del saker som jag verkligen borde bli glad, inspirerad och upprymd av så har det varit svårt att känna den där riktiga lyckan.

De senaste månaderna har absolut varit de jobbigaste i mitt liv, men livet blir inte alltid som man trott och tänkt och någonstans tror jag trots allt på klyschan "what doesn't kill you makes you stronger".

En väldigt fin vän sa någonting till mig under den här jobbiga perioden:
"du väljer själv om du är lycklig eller inte".
Det kan låta så dumt, och först blev jag ganska irriterad, men jag tror egentligen att det är sant. Man kan inte påverka allt, och ibland suger livet helt otroligt mycket, men man väljer trots allt i slutändan hur man ska reagera, och man kan inte låta sin egen lycka vara beroende av någon annans. I slutändan tar man trots allt ansvar för sina egna känslor.

Avslutar detta klyschiga inlägg i samma stil.
Jag har apple's hemsida som startsida, och idag har de en videohyllning till Steve Jobs. Videoklippet börjar så här:

there's an old Wayne Gretzky quote that I love;

 'I skate where the puck is going to be, not where it has been'

Jag kan fortfarande inte säga att jag är lycklig. Men jag vet att jag kommer bli det igen. Och det kommer gå så mycket fortare om jag väljer att fokusera på rätt saker.

Tänkvärt - Violinisten

När jag letade upp bilden till förra inlägget i min gamla blogg hittade jag även en tänkvärd text jag publicerat en gång.

Läs och begrunda =)



Washington DC, en tunnelbanestation en kall januarimorgon 2007.

En man med violin spelar Bach i en timme.
Under den timmen passerar ca 2000 personer.

Efter 3 min spelande uppmärksammar en medelålders man musikanten och drar ned tempot i sina steg.
Han stannar några sekunder och fortsätter sedan vidare.

Efter 4 min:
Violinisten får sin första dollar. En kvinna kastar myntet i hans hatt
utan att stanna.

Efter ca 6 min:
En yngre man lutar sig mot staketet och lyssnar en stund, men tittar
snart på klockan och går vidare.

Efter 10 min:
Ett barn i 3-årsåldern stannar, men modern drar honom vidare.
(Flera barn stannade men blev utan undantag omgående ivägsläpade av sina föräldrar)

Efter 45 min:
Violinisten har spelat oavbrutet. Endast 6 personer har stannat för att lyssna en kort stund.
Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt, men de flesta utan att
sakta in. Violinisten fick ihop 32 dollar sammanlagt.

Efter 1 h:
Musikanten slutar att spela och det blir tyst.
Ingen lägger märke till att han slutar, ingen applåderar.

Sanningen:
Musikanten som spelade är Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister och musiker.
Han spelade några av Bachs mest krävande stycken på en violin värd 3,5 milj dollar.
Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston,
biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.

Detta är en sann historia. Joshua Bells inkognitospelning på
T-banestationen organiserades av Washington Post, detta som en del av
ett sociologiskt experiment om perception, smak och människors
prioriteringar.

Man ställer frågan: "Lägger vi överhuvudtaget märke till skönheten i en
vardaglig miljö vid en opassande tidpunkt? Stannar vi till för att
uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang i ett oväntat sammanhang?
Hur många av oss går på fina konserter och betalar dyra pengar för något
vi inte har vett att uppskatta?"
En slutsats i mängden:

Om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa musiker
spelar några av världens bästa stycken på ett av världens finaste
instrument...

HUR MYCKET ANNAT GÅR VI MISTE OM?