Idag var det vilodag. Planerad sådan dock, så helt enligt planerna!
Hade små tankar under jobbdagen att eventuellt ta mig ut på en liten löprunda efter jobbet, men när jag kom hem var lägenheten kolsvart och mina kära kombos hade båda redan gått och lagt sig, så då tog jag kväll istället som planerat.
Roat mig med att läsa lite vetenskapliga artiklar. Jag läser en distanskurs i idrottsnutrition, mycket intressant då det är det jag verkligen vill syssla med i framtiden.
Hög tid att sova, imorgonbitti är det träning igen och då är det dags för mig att prova på kval-wod 2 till Nordic Showdown. När första woden släpptes kände jag mig lycklig, en wod jag skulle klara av! Inga tunga vikter.
Den här är inte lika rolig :(
EMOTM (every minute on the minute) i 6 minuter
5 pullups
3 lateral burpees
3 clean & jerk 42,5 kg
EMOTM i 6 min
5 chin over vertical line pullups
3 lateral burpees
2 clean & jerk 52,5 kg
EMOTM i 6 min
5 chest to bar
3 lateral burpees
1 clean & jerk 62,5 kg
Följt av AMRAP (as many repa as possible) 2 minuter: clean & jerk 62,5 kg
Ska bli spännande vad jag får ihop! Med tanke på att mitt pb i clean är 50 kg kommer jag nog inte allt för långt, men bara att kämpa på!
- Posted using BlogPress from my iPhone
onsdag 11 september 2013
Om att lära sig det omöjliga
När jag började träna crossfit hade jag en barnsligt stark önskan om att lära mig stå på händer.
I våras någon gång började jag för första gången kunna putta ifrån någon dm från väggen och stå någon sekund.
I början av sommaren började jag göra riktiga försök utan vägg. Min kära lillebror fick ta tusen kort på mig. Kort som förvisso ser ganska proffsiga ut, men ett foto är ju bara en millisekund, och det var ungefär vad jag klarade att stå då.
I mitten av sommaren skrev jag upp mig på "Innan nyår ska jag.." -tavlan som finns i boxen. Friskt vågat, hälften vunnet! Jag skrev att jag skulle klara att stå 10 sek utan vägg på händer innan nyår.
Det var ett mål som kändes sjuuuukt långt borta. Ett sånt mål som jag inte riktigt trodde på att jag skulle klara.
Igår var det den 10 september. Det är 3,5 månad kvar till nyår. Igår klarade jag mitt nyårsmål!!
- Posted using BlogPress from my iPhone
I våras någon gång började jag för första gången kunna putta ifrån någon dm från väggen och stå någon sekund.
I början av sommaren började jag göra riktiga försök utan vägg. Min kära lillebror fick ta tusen kort på mig. Kort som förvisso ser ganska proffsiga ut, men ett foto är ju bara en millisekund, och det var ungefär vad jag klarade att stå då.
I mitten av sommaren skrev jag upp mig på "Innan nyår ska jag.." -tavlan som finns i boxen. Friskt vågat, hälften vunnet! Jag skrev att jag skulle klara att stå 10 sek utan vägg på händer innan nyår.
Det var ett mål som kändes sjuuuukt långt borta. Ett sånt mål som jag inte riktigt trodde på att jag skulle klara.
Igår var det den 10 september. Det är 3,5 månad kvar till nyår. Igår klarade jag mitt nyårsmål!!
- Posted using BlogPress from my iPhone
tisdag 10 september 2013
Om att bestämma sig!
I måndags var det exakt två månader till tävlingspremiär. Jag ska åka till Norrköping och tävla i crossfit.
Man kan ju kanske tro att någon som tävlat sju år med ett landslag och deltagit på sju världsmästerskap inte borde tycka att en liten meningslös crossfittävling borde vara en så stor grej.
I så fall tror man fel!!
Jag får ont i magen bara jag tänker på den här tävlingen. Jag kommer vara så galet nervös!
Dock är det bara upp till mig att se till att jag kommer känna mig så väl förberedd som möjligt.
Även om jag älskar träningen så har jag precis som många andra haft sämre disciplin över sommaren. Man var bortrest, roliga saker hände, träningen blev helt enkelt lite bortprioriterad. Tyvärr lite för många gånger.
Nu är det alltså mindre än två månader kvar, så nu är det full fokus. Från och med igår kommer träningen vara väldigt högt prioriterad. No more excuses!!
Vi motiverar oss alla på olika sätt, för mig funkar det att berätta för folk. Det är därför jag skriver här! Detta får bli min skrytblogg ett tag. Gillar ni inte träningssnack och egobilder, läs inte här då! Men gillar ni det får ni mer än gärna följa mig på vägen mot min första crossfittävling!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Man kan ju kanske tro att någon som tävlat sju år med ett landslag och deltagit på sju världsmästerskap inte borde tycka att en liten meningslös crossfittävling borde vara en så stor grej.
I så fall tror man fel!!
Jag får ont i magen bara jag tänker på den här tävlingen. Jag kommer vara så galet nervös!
Dock är det bara upp till mig att se till att jag kommer känna mig så väl förberedd som möjligt.
Även om jag älskar träningen så har jag precis som många andra haft sämre disciplin över sommaren. Man var bortrest, roliga saker hände, träningen blev helt enkelt lite bortprioriterad. Tyvärr lite för många gånger.
Nu är det alltså mindre än två månader kvar, så nu är det full fokus. Från och med igår kommer träningen vara väldigt högt prioriterad. No more excuses!!
Vi motiverar oss alla på olika sätt, för mig funkar det att berätta för folk. Det är därför jag skriver här! Detta får bli min skrytblogg ett tag. Gillar ni inte träningssnack och egobilder, läs inte här då! Men gillar ni det får ni mer än gärna följa mig på vägen mot min första crossfittävling!
- Posted using BlogPress from my iPhone
tisdag 6 augusti 2013
Battle of the Beach
I lördagsmorse var vi ett gäng som packade in oss i bilen och drog ner till Helsingborg för att titta på när våra tränignskompisar och coacher tävlade i Battle of the Beach.
Vilken upplevelse. Inte nog med att det var häftigt att uppleva sin första crossfittävling. Den var dessutom på stranden i strålande sol.
Sol. Sandstrand. Hav. Crossfit och underbara vänner. Svårslagen lördag!
Blev ju naturligtvis inte sämre av att lagen från Crossfit Lerum var grymma och fick jättefina placeringar.
Så stolt över att få vara en del av det underbara gänget!!
Vilken upplevelse. Inte nog med att det var häftigt att uppleva sin första crossfittävling. Den var dessutom på stranden i strålande sol.
Sol. Sandstrand. Hav. Crossfit och underbara vänner. Svårslagen lördag!
Blev ju naturligtvis inte sämre av att lagen från Crossfit Lerum var grymma och fick jättefina placeringar.
Så stolt över att få vara en del av det underbara gänget!!
torsdag 1 augusti 2013
Om att flytta
Sitter här i min gamla lägenhet och väntar på att lämna över den till killen jag har hyrt den av.
Blandade känslor måste jag säga. Jag flyttade in här i mitten av December, och kring jul och nyår mådde jag sämre än jag någonsin gjort. Den här lägenheten är platsen där jag låg i sängen flera dagar i sträck utan att knappt äta något. Men det var också på den här platsen jag långsamt tog mig tillbaka och insåg att livet är rätt bra ändå.
Den här lägenheten är platsen där jag för första gången någonsin var tvungen att klara mig helt själv (inte helt själv förstås, har ju haft min familj och underbara vänner hela tiden).
Färdigstädat och klart är det, och jag väntar på att Linus ska komma och inspektera. Kommer nog sakna Friggagatan endel, men det känns samtidigt otroligt skönt att påbörja nästa kapitel i mitt liv. Det känns som att det är dags nu!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Blandade känslor måste jag säga. Jag flyttade in här i mitten av December, och kring jul och nyår mådde jag sämre än jag någonsin gjort. Den här lägenheten är platsen där jag låg i sängen flera dagar i sträck utan att knappt äta något. Men det var också på den här platsen jag långsamt tog mig tillbaka och insåg att livet är rätt bra ändå.
Den här lägenheten är platsen där jag för första gången någonsin var tvungen att klara mig helt själv (inte helt själv förstås, har ju haft min familj och underbara vänner hela tiden).
Färdigstädat och klart är det, och jag väntar på att Linus ska komma och inspektera. Kommer nog sakna Friggagatan endel, men det känns samtidigt otroligt skönt att påbörja nästa kapitel i mitt liv. Det känns som att det är dags nu!
- Posted using BlogPress from my iPhone
tisdag 30 juli 2013
Om den nya kärleken
Det har snart gått ett halvår sedan jag skrev här sist.
Sedan dess har jag blivit förälskad!
Innan nyår någon gång var jag på ett intropass på Crossfit Lerum och redan då kände jag att det här vill jag göra!
I slutet av februari släppte Crossfit Lerum fler medlemsplatser och jag var inte sen på att haffa en av dem. Något jag inte ångrat en enda dag sen dess. Jag skulle vilja säga att det var när jag började träna CrossFit som livet började bli bättre igen. Och det var kanske inte förrän då jag insåg många av anledningarna till varför jag mått dåligt.
Jag älskar CrossFit som träningsform. Att man ständigt utmanar och överträffar sig själv. Att man hela tiden lär sig något nytt, som bara några veckor tidigare verkade fullkomligt omöjligt. Men framförallt älskar jag människorna och gemenskapen. Att känna att man är del av något, att folk undrar var man håller hus när man inte är där.
Det var 100 gånger jobbigare att sluta åka konståkning än vad jag trodde. Men har man varit del av ett lag i nästan 20 år så är det kanske inte så konstigt att man känner sig lite vilsen när man helt plötsligt inte har massa fantastiska lagkamrater att förlita sig på.
Sedan dess har jag blivit förälskad!
Innan nyår någon gång var jag på ett intropass på Crossfit Lerum och redan då kände jag att det här vill jag göra!
I slutet av februari släppte Crossfit Lerum fler medlemsplatser och jag var inte sen på att haffa en av dem. Något jag inte ångrat en enda dag sen dess. Jag skulle vilja säga att det var när jag började träna CrossFit som livet började bli bättre igen. Och det var kanske inte förrän då jag insåg många av anledningarna till varför jag mått dåligt.
Jag älskar CrossFit som träningsform. Att man ständigt utmanar och överträffar sig själv. Att man hela tiden lär sig något nytt, som bara några veckor tidigare verkade fullkomligt omöjligt. Men framförallt älskar jag människorna och gemenskapen. Att känna att man är del av något, att folk undrar var man håller hus när man inte är där.
Det var 100 gånger jobbigare att sluta åka konståkning än vad jag trodde. Men har man varit del av ett lag i nästan 20 år så är det kanske inte så konstigt att man känner sig lite vilsen när man helt plötsligt inte har massa fantastiska lagkamrater att förlita sig på.
onsdag 6 februari 2013
Februari
Humöret går upp och ner. Tankarna in och ut.
Vissa dagar är betydligt bättre än andra.
Lägsta nivån är i alla fall betydligt högre nu för tiden och det var längesedan det kändes sådär helt hopplöst.
Det är extremt mycket jobb för tillfället, med tanke på att vi blivit av med vår chef. Vi fyra tjejer som är fastanställda delar tillsvidare på chefsjobbet.
Kul och smickrande med ett sådant förtroende, men det är definitivt krävande också. Arbetsdagarna går för det mesta i 110.
Är så glad att jag även hittat tillbaka till min glädje att träna. Hänger på gymmet mer eller mindre varenda dag. Idag unnade jag mig dock vilodag för första gången på länge. Efter 8 km löpning i lördag, 16 km löpning i söndags, Functional moves i måndags och ett cykelpass igår så är mina ben mer än tacksamma över det.
Småtittar på fotbollen, Sverige - Argentina, men det var ju inte en allt för spännande match kanske.
Imorse bokade jag även biljetter till Gyllene Tider i sommar. Jag, Hanna och Sofie ska gå, precis som sist de hade turné. Herrgud, kan inte fatta att det redan är nio år sedan!
Vissa dagar är betydligt bättre än andra.
Lägsta nivån är i alla fall betydligt högre nu för tiden och det var längesedan det kändes sådär helt hopplöst.
Det är extremt mycket jobb för tillfället, med tanke på att vi blivit av med vår chef. Vi fyra tjejer som är fastanställda delar tillsvidare på chefsjobbet.
Kul och smickrande med ett sådant förtroende, men det är definitivt krävande också. Arbetsdagarna går för det mesta i 110.
Är så glad att jag även hittat tillbaka till min glädje att träna. Hänger på gymmet mer eller mindre varenda dag. Idag unnade jag mig dock vilodag för första gången på länge. Efter 8 km löpning i lördag, 16 km löpning i söndags, Functional moves i måndags och ett cykelpass igår så är mina ben mer än tacksamma över det.
Småtittar på fotbollen, Sverige - Argentina, men det var ju inte en allt för spännande match kanske.
Imorse bokade jag även biljetter till Gyllene Tider i sommar. Jag, Hanna och Sofie ska gå, precis som sist de hade turné. Herrgud, kan inte fatta att det redan är nio år sedan!
tisdag 15 januari 2013
Om insikt
De senaste månaderna har jag helt glömt bort att jag ens har en blogg.
Slutet av 2012 var riktigt, riktigt jobbigt för mig. Som man kanske förstått under tidigare inlägg har jag egentligen inte mått bra på hela hösten, men på något sätt så eskalerade det hela kring jul och nyår.
Häromdagen gick jag in här och läste mina egna inlägg, och fastnade framförallt på inlägget från den 5 oktober. Där skriver jag om "en väldigt fin vän" som lärde mig mycket nyttiga tankesätt. Den där fina vännen har jag tyvärr inte kvar idag, och det var bland annat det som gjorde slutet av förra året så tungt. Men ända tills jag läste det där inlägget så levde jag i tron om att jag var lyckligast i världen när jag hade honom. Det var en illusion, en efterkonstruktion. Inlägget är skrivet den 5 oktober. Det datumet infaller under den period som jag ser som den bästa av tiden vi hade tillsammans. Och det här datumet har jag skrivit, svart på vitt, "jag kan fortfarande inte säga att jag är lycklig".
När jag tänker på det här blir det så tydligt. Det är självklart att det inte kunde fungera mellan oss. Om man inte är lycklig i sig själv, hur ska man då någonsin kunna göra en annan människa lycklig?
Att jag förstår gör inte att det känns mindre. Även om jag inser att det aldrig skulle ha funkat så länge jag inte mådde bra så känns det fortfarande som en stor förlust, för den här fina vännen lärde mig extremt mycket saker som jag alltid kommer ha med mig.
Slutet av 2012 var riktigt, riktigt jobbigt för mig. Som man kanske förstått under tidigare inlägg har jag egentligen inte mått bra på hela hösten, men på något sätt så eskalerade det hela kring jul och nyår.
Häromdagen gick jag in här och läste mina egna inlägg, och fastnade framförallt på inlägget från den 5 oktober. Där skriver jag om "en väldigt fin vän" som lärde mig mycket nyttiga tankesätt. Den där fina vännen har jag tyvärr inte kvar idag, och det var bland annat det som gjorde slutet av förra året så tungt. Men ända tills jag läste det där inlägget så levde jag i tron om att jag var lyckligast i världen när jag hade honom. Det var en illusion, en efterkonstruktion. Inlägget är skrivet den 5 oktober. Det datumet infaller under den period som jag ser som den bästa av tiden vi hade tillsammans. Och det här datumet har jag skrivit, svart på vitt, "jag kan fortfarande inte säga att jag är lycklig".
När jag tänker på det här blir det så tydligt. Det är självklart att det inte kunde fungera mellan oss. Om man inte är lycklig i sig själv, hur ska man då någonsin kunna göra en annan människa lycklig?
Att jag förstår gör inte att det känns mindre. Även om jag inser att det aldrig skulle ha funkat så länge jag inte mådde bra så känns det fortfarande som en stor förlust, för den här fina vännen lärde mig extremt mycket saker som jag alltid kommer ha med mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)